Det sexualiserade samhället och den växande otillräckligheten

Ett resultat av förlegade övertygelser och grundläggande mänskliga behov som inte tillgodoses.

Jag har länge velat skriva om det här, men inte känt mig redo. Inte ... fullt ut vågat stå i det jag känner är sant. Men i dag är det dags.

Jag väljer att våga.

Min resa har varit snårig och jag har kämpat med relationen till mig själv och min kropp. Många av oss har gjort det, gör det fortfarande. Samhället bär på en stor sorg och vi ser resultatet av den överallt. Kroppshets i social media, OF och reality shows. Nakenheten blir sexualiserad och normaliserad. Gränser förskjuts. Att se på porr är varje människas rättighet och i dag kan du ha digitala relationer som förverkligar alla dina drömmar. Många föredrar det framför den romantiska relationen. Ibland till följd av konflikter, av brist på intimitet, av dopaminberoende. Det är inget människor skryter om kanske, men när skammen kryper på ligger "men alla gör det" nära till hands. Som ett skydd, en lins som döljer den verkliga orsaken till beteendet.

Så har människan alltid gjort. Samlats, enats och gömt oss i grupper. Få vill sticka ut. Få vill bära bördan av ensamhet. Då går vi hellre över våra gränser och söker tröst i majoriteten.

Allt oftare hör jag kvinnor skämta om att de kanske borde fixa en OF, tjäna lite lätta pengar och varje gång får jag en klump i magen. För jag hör allvaret bakom orden. En frustration ... eller kanske strid om moral. Om gränssättning, något som (speciellt) kvinnor är otroligt dåliga på idag. Det är den ultimata triggern för den moderna kvinnan, som inte har tid eller energi att få vara i sin feminina kraft, att få gå in i lust och sitt sexuella uttryck. Hon som bär alla andra, som bryr sig om alla andra. Som ständigt prioriterar sig själv sist.

Jag har också varit den kvinnan, så jag vet var hon kommer ifrån och vad hon bär på. Tidigt blev jag påtvingad att ta hand om mina yngre syskon. Jag såg dem leka, men kände aldrig att jag hade det privilegiet. När jag blev mamma till tre vackra barn fortsatte mönstet. Deras pappa kom hem och lekte med dem. Jag planerade, fixade, ansvarade ... valde aktivt bort mig själv och glädjen.

Varför?

För att jag aldrig lärde mig att leka! Att ha kul! I dag leker jag varje dag. Jag känner efter vad jag behöver och tillfredsställer mina egna behov först. Sedan jag började göra det har mitt liv transformerats. Jag är inte bara lyckligare, jag kan ge så mycket mer! Skratt, inspiration, stöttning och närvaro, från en aldrig sinande källa.

Det här blir större än jag ämnade, men som det så ofta blir när vi börjar rota i saker på djupet. Varför ser världen ut som den gör? Varför ser den moderna kvinnan ut som hon gör?

När jag växte upp lärde jag mig ett par grundläggande sanningar som sedan har präglat mitt liv och mina val kopplat till ämnet.

• Kärlek är något man förtjänar genom prestation.

• Det är okej att gå över mina gränser.

Och jag tror att många känner igen sig i båda, för de hänger ihop. För om du inte blir älskad för den du är, hur ska du då kunna lära dig att älska dig själv för den du är? Och om du blir älskad baserat på din prestation, hur ska du då någonsin kunna bli nöjd? Vem avgör ... vad som är tillräckligt?

Otillräckligheten får oss att kliva över våra gränser, att flytta på dem.

Om jag bara gör det här ... så kommer de se mig.

Om jag bara ...

Det handlar om perspektiv. Om att ha lärt sig fel, och som med allt annat, om att lära om. Vad händer om du slutar intala dig själv att du är otillräcklig? Om du i stället påstår att du är tillräcklig, och om någon annan inte ser det, kan acceptera det ... så kan de dra.

Har du testat? Det är så befriande. MEN öppnar också upp för flera rädslor.

• Om jag sätter gränsen, kommer han / hon / de att lämna mig då?

• Om jag sätter gränsen, vem är jag då? Och vad leder det till?

Det är normalt och en del av att utvecklas. Människor söker alltid trygghet, i människor, platser, vanor och beteenden. De behöver inte vara trygga, men de är trygga för oss för att vi känner igen dem! Det betyder per automatik också att allt nytt är otryggt. Inte nödvändigtvis att det otrygga är dåligt för oss, men ofta är det exakt det våra hjärnor försöker intala oss.

Nej. Gå inte dit. Gör inte det. Det är farligt. Det vet vi inget om.

Men om vi möter rädslan, skapar vi en ny verklighet som vi sakta landar i och vänjer oss vid. Svårare än så är det inte!

Hur samhället ser ut är en reflektion av hur alla individer mår sammanslaget. Så det bästa du kan göra för samhället, är att läka och utveckla dig själv. Ge dina barn bättre förutsättningar än du fick.

Hur gör du då? Om du känner igen dig i den här texten. Om du drunknar i ansvar och har en sämre relation med dig själv och din kropp än du önskar?

Börja med att lyssna på vad du faktiskt säger om dig själv. Vilka tankar går på repeat? Hur behandlar du dig själv? Är du uppmuntrande eller sågande? Ersätt sedan de gamla tankarna med nya. Du behöver inte tro på något av det. Det vore helt orimligt att du skulle hålla med om något som säger motsatt vad du alltid har intalat dig själv, eller hur?

Acceptera bara att förståelsen kommer med tiden. Att tryggheten växer fram. Det enda som behövs för att göra den här förändringen är din vilja.

Jag är otillräcklig. > Jag duger så länge jag gör mitt bästa, för mer än så kan jag inte göra.

Jag förtjänar inte det här. > Jag förtjänar allt jag vill ha och önskar, bara för att jag existerar.

Jag hatar mig själv. > Jag älskar mig själv.

Jag överger mig själv först. > Jag väljer mig själv först för jag förstår att jag bara kan ge det jag har att ge.

Jag är rädd att förlora honom / henne om jag står upp för mig själv. > Om du förlorar honom / henne för att du står upp för dig själv, är det förmodligen för bådas bästa.

Genom att aktivt byta ut dina tankemönster kommer du sakta bevittna hur ditt liv förändras. Relationen till dig själv blir bättre, för det är bra mycket lättare att tycka om och respektera någon som inte kränker en dagligen, eller hur? Som inte tar första bästa chans att klanka ner på en? Som bekräftar och möter en med förståelse och kärlek?

Dina relationer är en spegelbild av relationen du har till dig själv.

För att knyta ihop den här säcken. Varför ser samhället ut som det gör? För att så många känner sig otillräckliga och flyttar på sina gränser till följd av det. I stället för att se samhällsläget, kroppshetsen och skönhetsidealen som ett hot; i stället för att gå in mer i offerrollen kring hur tufft det är att vara människa i dag, VÄLJ att rikta uppmärksamheten inåt. Att leta efter det som saknas i dig, som behöver läkas i dig. Sekunden du gör det tar du makten över dig själv och skapandet av ditt liv.

När du gör skillnad för dig själv, gör du skillnad för andra. Låt oss förändra världen tillsammans!

Kärlek,

Sofia